Nils-Bengt har kallställt i Bystugan. Knösgårdens hästar fick vinterskor med broddar och snösulor i söndags. Vinterdäcken är pålagda för snöblandat regn och minusgrader har redan gjort vägarna hala. Vintern är i antågande.
Igår, tisdag, var det barmark, men meteorologerna varnade för snö. Tog in trädgårdsmöblerna, tömde uteblomkrukor och satte rosorna i källaren för det är ju dags. Vår fina BYRÄV höll sig synlig nästan hela dagen till gårdshundens stora förtret. Vid 17-tiden började det snöa så smått.
BYRÄVEN på promenad tisdag 20/10
Under natten kom ca 2 dm blötsnö och snöandet bara fortsätter idag onsdag. +0,7 grader. Nu är det läge att göra snögubbar!
En vit värld helt plötsligt genom samma fönster som bilden från igår här ovan
Min släkting Tina, väst i byn, berättade häromsistens att hon hittat intressanta inspelningar på Västernorrlands länsmuseums hemsida Murberget .
Inspelningarna är från 1989 med Mats Holmgren som sjunger sina morföräldrars och föräldrars visor från barndomen. LYSSNA HÄR! Det är fint att höra visorna som min mamma sjöng för oss barn och som jag också sjunger för mina barnbarn nu. Några av visorna hade jag glömt, men kom ihåg när jag hörde dem.
Min mamma Gertrud och jag
Visor kan leva vidare i generationer. Alla visor är dock inte ”rumsrena” idag och en är underlig och otäck. Den har jag aldrig förstått varför man sjöng för barn. En del visor mår nog bra av att falla i glömska, medan andra behöver leva vidare för att ge trygghet, tröst och rötter till små barn. Kanske fler av er också vuxit upp med dessa visor?
I fredags, när jag mockat i stallet och körde ut skottkärran, såg jag en stor växt jag aldrig sett förut. Precis i kanten på gödselstacken växte en imponerande, vacker växt. Vad i hela friden var detta??
Vad var detta och hur hade den kommit dit??
När jag kom in sökte jag på internet och kom till slut fram till att det måste vara en MARIATISTEL. Mariatisteln är en odlad art som sällsynt kan finnas förvildad. Den har sitt ursprung i Medelhavsområdet.Mariatistel är en vacker och kraftig växt som ger en ståtlig höjd till rabatten. Bladen är fint vitstrimmiga. Kallas i Frankrike för vild kronärtskocka då blomkorgarna kan kokas och ätas. Gammal läkeväxt. Trivs i näringsrik, fuktighetshållande jord.
Hur har den hamnat här? Kanske har den liftat med en fågel?
Den har verkligen hittat ett gynnsamt ställe att växa på! Nu får vi se hur långt den hinner innan frosten tar den.
Andra mindre trevliga besökare ser ut att bli vanligare också.
Gårdens hund hade denna kompis i förrgår och igår hittade vi en till.
Nu går det att se aktuellt väder i byn igen. Väderstationen NORR BACKE på vägbanken över Jansjön är igång igen efter ett upphåll fr.o.m maj och till helt nyligen.
Igår kväll sa meteorologen på TV att: ”Nu har vi 3D-väder”.” 3D=DIMMA,DIS OCH DUGGREGN.
Det molnhöljda Landsomberget
Det stämmer verkligen!
Det är lågt i tak och molnen hänger sedan flera dagar på bergen, som omger byn. Höstfärgerna sprakar, som om de försöker lysa upp grådisiga vädret. Sommarsolståndet är passerat och kvällarna kommer allt tidigare. Mörkret tar allt större del från dagen. Pannlampan lyser upp i mörkret på kvällarna 😊.
I dag gryr dagen i Jansjö 06:17. Solen går upp klockan 07:04 och ner klockan 18:21 . Det mörknar vid 19:08.
Som en totempåle står den gamla avblåsta björken
2020 är ett ovanligt och allvarsamt år. Personligen har det senaste halvåret, som 70+ och riskgrupp, inneburit isolering, längtan efter barn, barnbarn, vänner och bekanta, inställda kalas och fester och stiltje i Bystugan. Jag hade planerat mitt 70-årskalas, men coronaviruset satte stopp för det. Dessutom kom en 70-årspresent från livet i form av en hjärtinfarkt, som ytterligare en broms i tillvaron. Jag hade dock tur och det var inte dags för mig än. Andra i min omgivning tog livet en annan vändning för och de har lämnat oss mer eller mindre oväntat. Så sorgligt och som alltid för tidigt. Det blir ett smärtande tomrum, som man bär med sig resten av livet. Jag är glad jag inte vet vad som ligger i framtiden, även om jag ibland önskar att jag visste.
Sommaren har varit ovanlig. Bystugan har stått tyst och tom. Det har ändå varit mycket folk hemma i sommarstugorna i byn. Att kunna träffas för en pratstund ute på byvägen har varit härligt! Att träffas digitalt och på telefon har lindrat något, men ett möte öga mot öga och en fysisk kram är ändå något alldeles speciellt, som inte går att ersätta digitalt!
Naturen har bjudit på ovanligt mycket bär och lockat ut en i den härliga skogen. Hallon, hjortron, blåbär och lingon i mängder att fylla munnen och frysen med. Mums!
Coronaviruset härjar fortfarande och hotar att sprida sig, när mänskor längtar efter ett normalt liv och träffas ändå. Så frustrerande! Viruset hindrar sociala kontakter och ger en konstig, overklig känsla av isolering medan livet och tiden bara fortsätter utan att man kan leva fullt ut. Sjuk vill ingen bli frivilligt heller i en sjukdom man inte vet hur allvarlig eller lätt den blir för en själv.
Läste igår i DN att statsepidemiolog Tegnell tror att det kommer att ta minst 1 år innan WHO bedömer att coronapandemin inte längre är ett internationellt hot. Det känns tufft att tänka på, men är nog klokast att acceptera. Vad ett fungerande vaccin innebär för oss får man se när det kommer.
En guldfärgad lövmatta
Tråkigt är det, men att gnälla tjänar inte mycket till. Det här är inte den första ”farsoten” i historien och säkert inte den sista heller. Många har det värre än oss i världen och de har dessutom också coronaviruset. Vi får vara realistiska och inse att vi kan leva ett tryggt, fungerande liv ändå, trots de förebyggande restriktionerna, som ändå medför ganska små inskränkningar i vårt sociala liv relativt sett.
Nu får vi se till att njuta av höstens färgprakt och ta en dag i taget! Det här kommer också att gå över. En annan tid kommer.
