Här på Knösen brukar vi säga att vi är stenrika, för stenar är det överflöd av här. Vi är nu också skitförmögna. Ikväll är jag trött efter att ha räfsat och rensat hagen från hästarnas rikliga producerande under vintern. Det blir åtskilliga traktorskopor med skit de lämnar efter sej. Det varma vädret är egentligen inget bra arbetsväder, men det gäller att hinna före gräset, för sen är det kört. En svettig dag har vi haft minst sagt. Min man gjorde kväll och gick in, hunden likaså.
På väg in i den vackra kvällen föll min blick på Bäckernacken och de knappt synliga trappstegen min morfar gjort dit upp. De var delvis överväxta och nästan osynliga, fulla med löv. Då fick jag ett infall att räfsa bort löven. Sagt och gjort, men jag blev inte nöjd när löven var borta. Hämtade en hacka och gick upp igen. Kände att jag ville den skulle se ut som när jag var liten. Till slut blev jag nöjd och provade trappan några gånger.
Stod en stund däruppe och tittade på morfars och mormors hus. Tänkte på dem och gungan….
Däruppe på Bäckernacken hade morfar satt en gunga mellan två stora träd. Vi barn gungade ofta där, högt ut över kanten så det kittlade i magen. Det var härligt! Mormor hade också klädstreck mellan några träd däruppe minns jag.
Träden och gungan finns inte kvar, men trappan upp finns där. Många barn gungade i den gungan för länge sedan och har minnen av den.
En skön eftertänksam stund i den vackra försommarkvällen var det, när jag grävde fram min morfars spår.
Känner du igen trappan och minns känslan i gungan, du som gungat där?
På återseende!🌞